I det gamla bondesamhället var de jordägande bönderna ansvariga för väghållningen. Om detta stadgas redan i de medeltida landskapslagarna. Där omtalas också för första gången att bönderna hade olika väglotter att sköta.

För att få en rättvis fördelning av väghållningsskyldigheterna upprättades vid olika tidpunkter s.k. vägdelningslängder. År 1628 fick det nyinrättade Lantmäteriet uppgift att göra s.k. väglottsdelningar. Vanligast var dock att någon av länsstyrelsens tjänstemän, ex kronofogden eller fjärdingsmannen upprättade dessa delningslängder. I dessa längder förtecknades och indelades den aktuella vägsträckan i olika delar, väglotter, som skulle underhållas av de jordägande bönderna. I längderna numrerades väglotterna och vidare antecknades vilken bonde som var väghållare. Ibland finns även utförliga beskrivningar var de olika väglotterna var belägna. Årligen hölls vägsyner. Bönder som då ej gjort ett fullgott arbete fick anmärkningar. I dessa syneprotokoll finns ibland mer utförliga beskrivningar av vägsträckan för en viss väglott.

För att veta var de olika väglotterna var belägna satte bönderna upp s.k. väghållningsstenar i bägge eller ena änden av sina lotter. Bönderna kunde ha väglotter på ett flertal ställen i socknen. Väghållningsmärkena utformades efter bondens eget tycke och smak. De flesta var nog av trä, men ibland även av sten. Det är de senare som klarat tidens tand bäst. På stenarna/stolparna antecknades viss relevant information, också det med lokala variationer. Vanligast var dock att väglottens nummer fanns återgivet, ibland gårdens namn alternativt namn eller initialer på bonden som var ansvarig för väglotten ifråga. En pil åt vilket håll lotten låg kan också förekomma.

Väglagen 1891 stadgar för första gången om väghållningsstenar

År 1891 fick Sverige sin första väglag. Lagen trädde i kraft 1895. Tidigare sorterade vägfrågorna under Byggningabalken. Enligt den nya lagen blev de nyinrättade väghållningsdistrikten ansvariga för väghållningen. Där stadgas i 30 § för första gången om uppsättande av väghållningsstenar:

"Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt."

Att man i den nya väglagen 1891 så tydligt införde kravet på väghållningsmärken kan bero på att man i lagen ändrade underlaget för väglottsindelningen, från det tidigare underlaget i form av fastighetens storlek till att som underlag ha fastighetens taxeringsvärde vid vägdelningstillfället. Eftersom det i och med den nya väglagen tillkom ett antal nya fastighetsägare, fick man därför göra om all vägdelning. Väglotternas antal ökade därmed från c:a 258 000 till 352 000 st.

Det har dock funnits väghållningsmärken tidigare än detta år. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän utfärdade exempelvis 1845 en förnyad förordning om uppsättande av väghållningsmärken. Vid en vägdelning av byvägarna inom Oderljunga kyrkby, Kristianstads län 1836 står det i vägdelningsprotokollet, "§ 10. Sedan delningen blifvit uträknad utdeltes och instenades wäglotterna på marken i närvaro af delegare och Gode män." (LLA, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Landskansliet, EXII:2).

Liknande uppgifter torde man kunna finna i andra läns kungörelser och vägdelningsprotokoll. Överhuvudtaget bör man studera de vägdelningsprotokoll som upprättades vid varje vägdelning. Dessa är oftast mycket utförliga. De olika väglottsägarnas synpunkter brukar där ingående refereras. Dessa protokoll brukar finnas bilagda i akten för vägdelningen, oftast förvarad i Lantmäteriets arkiv, eller i länsstyrelsens eventuella akter i ärendet.

Skillnaden i väglotternas längd trots lika mantal

I princip skulle naturligtvis samma storlek på fastigheten ge lika stora väglotter att underhålla. Att det står olika på stenarna kan bero på många orsaker. Eftersom en fastighetsägare oftast hade flera olika väglotter, blev det naturligtvis olika längder på de enskilda lotterna.

Den vanligaste orsaken var dock att man vid vägdelningen tog hänsyn till väglottens svårighet att underhålla. Vägdelningsförrättaren graderade vägen i olika svårighetsgrader. Från början kunde detta ske godtyckligt, men i 1891 års lag stadgas uttryckligen att en sådan gradering skulle ske:

"§ 43 Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver vägen går, dels tillgången till och antaglig kostnad för sand, grus eller annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet av skyddsvärn, dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skäligen minskning i vägen längd däremot räknas."

Naturaväghållningen levde kvar in på 1920-talet. När väghållningsdistrikten eller vägkassorna övertog vägunderhållet från bönderna föll ändamålet med väghållningsstenarna bort. Övergången till från aln till meter spelade här också säkerligen in. Efter många olika beslut, från internationell nivå till Sveriges riksdag, beslöt riksdagen om en allmän meterreform 1875, med en övergångstid 1879-1888. Men förmodligen levde de gamla måtten kvar länge bland gemene man.

Var finns uppgifter om väglotterna?

Delningslängder och syneprotokoll för olika vägar kan återfinnas i Länsstyrelsens arkiv, Landskansliet, där det oftast finns ett antal volymer om vägar, väghållning etc. Andra arkiv där delningslängder och syneprotokoll kan förekomma är i respektive områdes länsmans- och kronofogdearkiv. Många gånger uppstod det tvister vilka vägar man var skyldiga att sköta. I många fall fick därför häradsrätten avgöra vägdelningsfrågor. Domböckerna kan av den orsaken innehålla detaljerade uppgifter om väghållning och vägdelning, där den slutgiltiga vägdelningslängden skrevs in. Dessa äldre arkiv förvaras i regel i respektive landsarkiv. Även i by- och gårdsarkiv kan kopior av vägdelningshandlingar finnas. Syneprotokollen upplästes från predikstolen, bland allmänna kungörelser. Sådana protokoll kan alltså återfinnas i kyrkoarkiven (sockenarkiven).

Delningslängder från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kan också finnas i väghållningsdistriktens arkiv, som förvaras i respektive landsarkiven. (Vägdistriktens i Kopparbergs län arkiv förvaras i Vägverkets museum i Borlänge). Delningslängder kan även förekomma i länsmans- eller kronofogdearkiven, även efter 1895.

Skyddade fornminnen

Då flertalet stenar var av obetydlig storlek har de i många fall ej observerats vid vägombyggnader och liknande, varför de flesta nu är borta.

Väghållningsstenarna minner om en lång period i den svenska väghållningens historia. Väghållningsstenarna är i dag fornminnen. Stenarnas bevarande och vård är därför skäl att å det varmaste uppmuntra.

Källor

Lagtexter, kungl. förordningar, vägdelningshandlingar i olika arkiv.

I den väghistoriska litteraturdatabasen finns ett antal poster som behandlar väghållningsstenar, sökord väghållningssten.