Staten som trädgårdsmästare
25 januari 2023
Lindesbergs station under 1940-talet. Bilden illustrerar hur många järnvägsstationer såg ut före nedmonteringen av trädgårdsanläggningarna som inleddes på 1950-talet. Foto: Okänd fotograf, Järnvägsmuseets arkiv/SMTM. CC-BY
Anna Lindgren, forskningssamordnare vid SMTM, disputerade den 20 januari vid institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet med avhandlingen "Staten som trädgårdsmästare. Järnvägens planteringar från naturförsköningskonst till testamente".
SJ som trädgårdsmästare
När järnvägen introducerades i Sverige på 1850-talet innebar det inte bara en revolution för resandet. Det gav också tusentals orter och städer i landet omfattande trädgårdsanläggningar, i många fall de första offentliga planteringarna som anlades. De var en viktig del för att nymodigheten järnväg skulle tas emot på ett positivt sätt. Anna Lindgren berättar:
– Planteringarna hade flera syften. En vacker park med träd, rosenrabatter, grusgångar och parkbänkar signalerade ordning och reda och skapade en behaglig miljö att vistas i medan resenärerna väntade på tåget. Häckar och trädridåer planterades för att hindra djur och människor från att gå upp på banan och de järnvägsanställda som bodde vid stationen fick också köksträdgårdar.
Järnvägens planteringar var av hög kvalitet. Först anlitades lokala trädgårdsmästare, sedan anställde SJ egen personal, som mest var det över 140 anställda. På 1860-talet anlade SJ växtdepåer på flera platser i landet där plantor drevs upp.
– Staten ville ta trädgårdskonsten ut till folket, det fanns ett uttalat folkbildningsideal. I flera stationsparker skyltades alla växter upp som på en botanisk trädgård och det säkerställdes att växterna gick att köpa på den lokala plantskolan, berättar Anna Lindgren.
Privatbilismen början till slutet
Anna avhandlar två tidsperioder som illustrerar järnvägsplanteringarnas uppgång och fall. Under uppbyggnaden av stambanorna 1855–1875 sparades det inte på krutet i samhällsbygget. Hundra år senare 1955-1975 hade samhället förändrats och resvanorna likaså.
– Samhällsomvandlingen med ökande privatbilism från mitten av 1900-talet gjorde att tågresandet gick ner och SJ behövde spara pengar. Det blev en förändring från försköning till prestanda och olönsamma banor lades ner i rask takt. Det blev viktigare att rationalisera än att det var en fin miljö vid stationerna, berättar Anna Lindgren.
I dag finns bara en handfull större järnvägsparker kvar i hela Sverige.
– Järnvägen var under den industriella moderniteten på 1800-talet en av de främsta symbolerna för framåtanda, teknikutveckling och samhällsbygge. Med högmoderniteten efter andra världskriget tog bilen platsen som symbolen för det moderna livet och järnvägsstationerna förvandlades från platser att vistas i till platser att passera på resan, säger Anna Lindgren.
Mer information
Läs mer i pressmeddelandet från Göteborgs universitet (extern webbplats)